Det skulle kunna tänkas att tanken om universella mänskliga rättigheter är en enkel sak att gilla. De brukar stå högt upp på listan över mänsklighetens prestationer, och det finns bred politisk enighet om att både samtida och framtida samhällen ska byggas med dem som grund. När det gäller att vara universellt betraktat som någonting positivt, så ligger mänskliga rättigheter bra till.
Problemet är förstås att de gäller alla. Det är själva poängen med att de är universella. Det är inte alla utom ”dom där”. Alla ska med, utan undantag.
Och det finns alltid någon som ryggmärgen säger borde uteslutas. Någon som, när allt kommer omkring, antingen inte är människa eller som inte omfattas av mänskliga rättigheter.
De tiggare du passerar idag. Är de människor? Har de mänskliga rättigheter?
De flyktingar som dör när de försöker ta sig över medelhavet i rangliga överfyllda båtar. Är de människor? Har de mänskliga rättigheter?
De fattiga arbetslösa parasiter som förstör ekonomin genom sitt lata odygdiga leverne. Är de människor? Har de mänskliga rättigheter?
Tanken om universella mänskliga rättigheter säger ja. Men det finns ingen brist på människor och situationer där responsen är ett otvetydigt nej.
Att tala om mänskliga rättigheter påminner dig om alla gånger du säger nej. Det ger dig dåligt samvete. Och du gillar inte att ha dåligt samvete.
Propagandamaskinen 